HISTORIK
Fabrikatet Priamus tillverkades i Tyskland mellan åren 1900 -1921 Importerades av Firma Karl Otto Andersson i Kristinehamn som också satte namnet ”ODIN” på vissa modeller för att de skulle förknippas med ”Asagudarna” och framstå som starka.
Bilen kom 1912 till Härnösand där den användes fram till 1925 som automobildroska och hade registreringsnumret Y 8.
Bilen såldes till Bilfirma Osterman i Stockholm som direkt sålde den vidare till en person i Mora. Där användes bilen fram till 1932 då den ställdes
bakom en lada som skrot. Där blev den kvar ute i ur och skur fram till 1963 då den upptäcktes av en bilintresserad person och blev uppköpt.
Hamnade i Deje, där den blev förvarad orörd fram till 1987 då jag köpte den. Skicket var då fruktansvärt dåligt efter alla år den hade stått ute. Den var också mycket körd under alla år så slitaget var oerhört stort.
Åren 1987 till 1993 gjorde jag en fullständig renovering / återuppbyggnad av bilen.
Hämtningen i Deje samt återbördandet av delar från Pellas i Mora
Ja så var det dags att åka och hämta min bil 1912 Priamus i Deje.
Köpet hade gått bra nu skulle ”skrotet” hem till Kungsör.
Jag hade från min vän Gunnar Norberg fått låna hans bil en Mercedes 220 eftersom min bil saknade drag. Släpvagn hade jag också fått låna av honom.
Gunnar hade inte tid att följa med den dagen eftersom han var bonde och hade mycket att fixa med sina tjurkalvar bl.a.
Däremot hade jag två andra vänner som gärna ville ställa upp speciellt då det var spännande att hämta hem resterna av en veteranbil från 1912.
Det var Harry Nilsson från Kungsör samt Conny Hjalmarsson från Arboga. Conny var ju välkänd i veteranbilskretsar då det var han som en gång i tiden startade motortidningen ”Signalhornet” numera ”Classic Motor”
Vi startade färden tidigt på morgonen då det var långt att åka till Deje.
Blev naturligtvis rast för fika på vägen, Vi hade ett strålande väder och spänningen var på topp.
Kom så småningom fram till Deje där säljaren Erik Löfberg tog emot oss.
Erik var välkänd över hela Sverige då han drev Svenska Veteranbilklubben en klubb som och också gav ut en tidning ”Autoveteranen”. Han hade i denna skrivit om Priamus vid ett flertal tillfällen. Han kallade artiklarna ”Romanus Priamus” där han berättade historier som i de flesta fall var totalt osanna men färgade av glädje och humor. Mycket kunde sägas om Erik men berätta i ord i sin tidning det kunde han. T.e.x. berättade han om ”Hur små barnahänder under åren hade skruvat så mycket på alla smörjkoppar på Priamusen, så att de hade blivit så blanka och vackra”. I verkligheten var de totalt sönderdragna och hade inte en blank fläck. Ja så kunde hans historier vara.
Jag gillade Erik bra då han alltid var reko mot mig.
Det var Erik själv som 1965 var i Mora och hämtade bilen. Delarna till bilen var placerade på flera olika ställen och han hittade inte allt som fanns där.
Han hade köpt bilen av ägaren som hette Anders Pellas och det var hans far Ander Pellas Andersson som en gång hade köpt bilen från Ostermans i Stockholm.
Han körde den i Mora under reg.nr W 55 mellan åren 1926 till 1932 då bilen ställdes av som skrot. Den blev sedan stående vid gården i Morkarlby, Mora ute och utsatt för väder och vind både sommar som vinter. I princip var då 90 % av karossen borta och endast en dörr sam några små bitar av karossen fanns kvar.
Efter det att jag köpt bilen så började jag undersöka om någon släkting till säljaren fanns kvar i Mora. Ja det visade sig att änkan till säljaren fanns kvar och bodde i ett nybyggt hus på sina ägor. Hon hette Frida Pellas och jag kontaktade henne och fick löfte att få komma och leta på gården efter eventuellt kvarvarande delar. Ganska snart skulle jag till vårt huvudkontor i Sundsvall så jag passade på att ta en liten omväg till Mora för att träffa Frida och lite snabbt kunna se mig omkring efter delar.
Frida var en mycket vänlig och tillmötesgående person och hon släppte in mig på de ställen som jag önskade besöka. Jag hade väldigt begränsat med tid så vi fick göra det snabbt. Det första vi besökte var ett vindsutrymme i ena änden av en lada.
Främst var jag ute efter att hitta något foto av bilen. Jag hittade några fotoalbum och för att se lite bättre så gick jag fram till ett fönster som fanns på gaveln. Jag hade lagt albumet ovanpå ett ryggstöd. Plötsligt började jag titta närmare på vad det var som satt där under fönstret, det var ett baksäte med skinnklädsel till en gammal bil och jag förstod genast att det var baksätet till min Priamus. De hade lagt en låda under och sedan spikat fast sätet där som en sittplats. Frida såg hur lycklig jag blev och hon utbrast ”å gud pojke så glad du blev” Jag hade inte möjlighet att ta med sätet vid detta tillfälle så jag bestämde med Frida att jag snart skulle komma tillbaka för att hämta det.
Gjorde sedan ett flertal besök hos Frida och hade då ett par gånger med mig min fru och söner och den enes sambo. Hittade varje gång mera delar till bilen som jag fick ta med hem.
Träffade också Fridas dotter Margaretha som var med mig på vindsutrymmet och letade. Det fanns många paket där och de var inslagna i gråpapper samt hopknutna med papperss nören. Inga av dessa paket hade jag velat öppna tidigare. Nu var vi nyfikna, ja även Margaretha. Hon visste ju inte heller om vad som fanns i paketen.Vi fann dokument som rörde Priamus bl.a. alla skattemärken samt Köpekontraktet när den köptes från Ostermans.
Ja nu tillbaka till Deje och hämtningen…..
Chassiet som sådant hade Erik förvarat i sin loge och där hissat upp det till ett litet loft, ja så kan man väl kalla det. För att få in bilen dit så hade han placerat två kraftiga plankor som han smort in ordentligt med konsistensfett. Så där uppe var det halt. Anledningen var att hjulen inte gick runt utan chassiet fick hasas på resterna av hjulen. Samma förstås när vi skulle ha ut chassiet. Harry och Conny var med på loftet och Erik skötte om den telfer bilen skulle firas ned med. Jag var fotograf vid det här tillfället. Ja det gick bra att få ned chassiet och det ställdes direkt på släpet. Nu skulle andra delar hämtas från olika platser hos Erik. Kylaren och styrsnäcka med rattstång och ratt fanns i källaren till hans kontor. Det var mycket grejor som fick röjas undan där innan vi kom åt våra delar. Vindruta, signalhorn, bensintank m.m. hitta vi också till sist.
Erik hade också låtit tillverka två framskärmar som jag fick med. Tyvärr var dessa inte användbara utan hittade efter många år ny ägare.
Nu gällde det bara att stuva grejorna så att de skulle hänga med ända tills Kungsör. Innan vi åkte bjöd Eriks fru Lena på kaffe i stora herrgårdshuset.
Hemfärden gick bra och delarna hängde med. Vi fick också in chassiet i min verkstad så nu var uppdraget slutfört och lyckan fullständig.
Vad skulle det bliva av detta. Grannarna trodde nog att man hade fått spader när man kom hem med en släpvagn full av skrot.
Efter sju år och mellan 5-10000 timmar så var verket fullbordat.
Nu min finaste bil och med många roliga minnen.